rutgers återkomst

Nog trodde ni precis som alla andra, inklusive den röde själv, att ni hört från Rutger för sista gången? Att jag hade lagt mig till den slutliga vilan i en grav fylld av krossat äggskal och visset påskris. Att jag till sist gett upp och insett att barnen inte längre bryr sig om den gamla hedniska traditionen påskäggsjakt. De är inte ens barn längre. De bryr sig inte om bloggar eller kampen mellan rött och gult. De sparar i fonder, fixar lägenheter, åker utomlands, säljer hemelektronik och hjälper myndigheter förstå digitalisering.

 

Ja, ni hör ju - vilken påskhare som helst hade gett upp för länge sen. Eller åtminstone skaffat tiktok och försökt hänga med. Men inte jag, Rutger. Nog har jag misströstat och hängt med öronen i ett par år. Det gick så långt att jag åkte med Tomtefar på en weekendresa till Rovaniemi. Vi hade det ganska trivsamt och kan faktiskt hålla sams långa stunder så här på ålderns höst. Men i helgen när solen och krokusen tittade fram kom jag äntligen till sans igen. Tomten sparkade jag ut ur min håla, där han suttit och druckit avslagen glögg alldeles för länge. Jag tvättade mig i bäcken, ansade morrhåren och skuttade ut på ängen. Nog ska jag bjuda upp till påskäggsjakt en gång till, tänkte jag!

 

Så mina kära små människobarn, var ni än befinner er, nu är det dags att gnugga geniknölarna och försöka komma på var äggen gömmer sig. De ligger i tryggt förvar men längtar efter att bli hittade.